När kör man diskussionen?

28.01.2014 kl. 20:40
Jag minns ännu fallet Jammu Siltavuori. Jag minns löpsedlarna med flickornas fotografier efter att de försvunnit. Och jag minns, kort därefter, hur min mamma bad in mig i köket. Det var vår. Solen sken genom fönstret. Men mamma hade tårar i ögonen. Och hon sa med allvarlig och lite skrovlig röst, "Lova mig, LOVA, att aldrig, ALDRIG följa med en främling om du är ute och leker." Och jag minns hur jag kände mig plötsligt jätteledsen. Jag visste inte exakt vad som hade hänt, men jag förstod att mamma var ledsen för dom där flickornas skull. Och jag lovade.

Nån tid senare lekte vi med grannarna på vår innergård. I huset brevid bodde en sur gubbe, som alltid grälade på oss (det ekade ju ganska duktigt då vi lekte på gården). Den dagen kom han in körande genom porten i sin fula, lilla vita paketbil. Vi ryggade lite tillbaks som vanligt, eftersom han aldrig hade något trevligt att säga. Men nu satt han kvar i bilen, vevade ner fönstret på passagerarsidan och log brett. "Tulkaas lapset katsomaan!" sade han. Och vinkade ivrigt med handen.

Fan vad vi sprang. Blixtsnabbt tog vi fötterna under oss och sprang till den bakre gården genom portgången. Och jag minns hur det kändes som om en isklump växte i magen på mig. Vår granne är en sån där gubbe, tänkte jag. Han vet var vi bor! Han bor här!

Försiktigt kikade vi tillbaks till den andra gården genom portgången. Grannen satt ännu i bilen och log. Och plötsligt, plötsligt dök det upp ett litet hundansikte i bilfönstret. Och så ett till. Han hade hundvalpar på framsätet. Små, gulliga hundvalpar. Vi gick aldrig fram.

Nu minns jag inte hur vi gjorde efter det, men nu vet jag ju (väl) att han inte menade nåt illa. Han ville bara visa valparna för oss. Men länge, länge sprang vi undan då vi såg honom.

Och nu, nu har det slagit mig att det inte är längre långt tills det att jag pratar riktigt ordentligt med dottern om det här med främlingar som försöker locka barn. Visst har jag sagt lite försiktigt om att hon inte ska gå ensam nånstans med en främling, men så finns det inte så många situationer ännu då det vore möjligt. Och jag vill ju inte att hon ska bli för oroad heller. För såna är ju sexåringar; analyserande, tänkande små varelser, i vars hjärnor prat om elaka gubbar fastnar verkligen hårt.

Svårt. När har ni andra diskuterat sånt här med barnen? Eller har ni?
Kommentarer (8)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Nä hjälp. Borde man nu? Tänker mig att han blir livrädd. Ääää.
Linn28.01.14 kl. 22:18
Samma! Jag ser framför mig hur hennes ögon fylls av tårar. "Mamma, jag är rädd!" Argh. Hjärtat knycklar sig för tanken.
28.01.14 23:29
Japp, vi har pratat om det, men mest när vi läste: Nej, ska Lilla P, som handlar om precis detta. Ibland undrar jag om ungarna verkligen minns hur farligt det skulle vara, om de blev utsatta för det? Min erfarenhet av sexåringar är att de i vissa fall totalglömmer alla regler, för att något är intressant.
Bitte28.01.14 kl. 22:31
Ja precis, minns dom då när det kommer till kritan? En sexåring är ändå ett barn, som kan förhäxas av blotta tanken av en glass.
28.01.14 23:31
Har liknande minnen som dig. Mina foraldrar hade ocksa pratat om "fula gubbar" som man sa pa den tiden och som foljd gick jag omkring och var radd OCH misstanksam mot ALLA gubbar jag inte kande. Visade tungan och sprang ivag sa fort nagon log och sant. En gang i kexhyllan hade jag varit sa oforskamd att mamma fick ga tillbaka och be om ursakt...
Sa jag antar att blir man riktigt uppskramd sa vinner nog radslan over alla glassar och hundvalpar i varlden. Fast det ar naturligtvis hemskt att ga omkring och vara radd ocksa. Vad ar nu sen varre liksom?
Lotta29.01.14 kl. 03:17
Ahaa, är det kanske därför som vissa barn visar tungan åt främlingar, som nån slags skyddsmekanism?
29.01.14 10:42
Jag minns också något liknande fall från liten när flickor hade blivit bortförda av någon man i en bil. Jag såg det på nyheterna i smyg och Mamma sa sen åt mig flera gånger att jag aldrig får följa med någon fast de lockar med godis eller djur. Blev så skrämd av detta att jag minns hur jag alltid sprang hem från min kompis som bodde 500 meter ifrån mig. Sprang på fullt och kunde få riktigt panik om jag såg en bild komma körandes. Tänkte alltid "bara jag hinner till den där lyktstolpen etc. så händer mig inget". När jag tänker på det idag så känns det ju inte alls sunt precis att jag varje promenad hem var i princip livrädd, men jag förstår ju min Mamma också. Svårt att veta hur man ska göra?
Linnw29.01.14 kl. 09:49
Sen tänker jag också på hur enkelt det är för barn i dag att få även ruskig och läskig information, med bilder och allt. Vi var ju rädda främst för att våra mammor hade varnat oss. Men dagens unge hinner ju komma åt nyhetsmaterialet själv, då alla hemska händelser sprids som en löpeld via nätet, löpsedlar och nyheter. Det är jag nästan mer oroad över.
29.01.14 10:49
Jag har sagt att man inte får följa med främmande typer, och att om någon lockar med godis, glass eller hundvalpar så är det oftast något lurt, att man skall inte tro på det. Ingen verkar dock ha tagit det särskiljt hårt eller blivit rädd, så jag undrar om budskapet gått hem. Sen tror jag att vi hade mycket större revir som barn och fick röra oss mycket friare, att det kanske var helt skäligt att vara lite försiktig? Minns nog alla varningar, men inte att det skulle ha skrämt mig värst mycket. Snarare som att "gå inte mot rött ljus, gå inte med främmande gubbar"
fua29.01.14 kl. 11:02
Japp, det kan hända att vi fick gå friare. Och så var det ju nog en stor och hemsk juttu det där med Jammu. Min mamma är inte nåt för smaskiga löpsedlar eller ältande i äckliga händelser, men den händelsen grävde nog djupt i hennes hjärta.
29.01.14 20:42
Å andra sidan - tänk om barnet nån gång tappar bort sig? Vad gör den då om den inte vågar fråga någon vuxen om hjälp? Det finns flera sidor av historien, tror nog att "fula gubbar" är ganska få till antalet egentligen... Likväl läser man om flygkrascher, terroristbomber och annat hemskt, men ändå väldigt ovanligt.
Morzan29.01.14 kl. 18:58
Nå det är också sant, att barnet måste ju kunna lita på folk. Fast (tyvärr-ish) så tror jag att nästan alla ungar i skolålder i dag får en mobil i hand, vilket förhoppningsvis också minskar på risken att tappa bort sig.
29.01.14 20:43
Det är säkert delvis sant det som Morzan säger, men samtidigt har nästan alla (kvinnor) jag känner som barn/ungdomar råkat ut för blottare eller snuskiga gubbar som står och runkar i buskarna, medan väldigt få vuxna (speciellt män) råkar ut för det. Så snuskiga gubbar drar sig till barn och unga, och vuxna kan leva i en falsk trygghetsbubbla eftersom dom inte upplevt det i sin vardag.
fua29.01.14 kl. 21:12
Mm-m, jag har nog råkat ut för blottare (att bo brevid Centralparken har sina downsides), men egentligen aldrig som helt liten. Lite ledsamt det också, men man blev ju van vid parkfyllona, dom lärde man sig gå runt. Och kanske det var en orsak till att man lite lärde sig att läsa folk, vem som var okej och vem som inte var det. Och i stan-stan så lär det nog vara ganska svårt att locka in nån i bilen utan att en utomstående ser det/reagerar eller att en spårvagn står bakom och tutar. Nåt positivt med mycket bilar och trånga gator. Här är det ju inte precis ett problem...
29.01.14 21:25
Vi har tagit det lite i taget, inte som en jättebomb på en gång. Man behöver ju inte berätta den värsta graden av grymhet genast, bara att alla inte är att lita på. Det finns dumma vuxna. Men så bor vi också mitt i centrum och här finns alla sorter. Kidsen vet att här finns alla sorter. De vet att man inte får följa med nån okänd vuxen och behöver de hjälp ska de, i mån av möjlighet, välja en vuxen som har ett barn med sej (alltså en annan förälder). Det är det mest säkra jag kommit på. De får inte heller släppa in okända i trappan och om de nu skulle känna sej hotade/osäkra vid hemdörren så har jag sagt att gå in på cafét next door och säg till tanten att ni vill sitta där en stund tills mamma/pappa kommer. Och i precis alla lägen, håll dej lugn.
Pia30.01.14 kl. 09:47
Tack Pia, många fiffiga tips! Som det att råda barnet att fråga hjälp av nån som rör sig med barn. *** Som liten kände jag mig förresten oftast rätt så trygg i innerstan. Det var alltid folk omkring en, det fanns belysning näst intill överallt. Jag har inte ännu heller riktigt förstått mig på the locals här, som tycker att det är absolut säkrare här än i centrum av en storstad. Nåja, det är väl vad man är van vid.
30.01.14 09:56
35-årig helsingforsare som bor i finskspråkiga delen av Syd-Österbotten med man och dotter. Tjafsar om ditt och datt, bl.a. barn, hemmet, träning och sockerberoende. Spännande!

Follow on Bloglovin


Du kan mejla mig på ostermyran ät gmail.com.

Bloggar jag läser: