Året då hjärnan smalt

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta (gråta).

Jag har tappat bort en nyckel hemma. I början av januari. Jag har insett att då man har bostadsvisningar på g är det rätt så enkelt att i städpanik sätta saker på ställen där de inte hör hemma. Nyckeln har troligen blivit offer för det.

Jag försökte hitta nyckeln på veckoslutet. Grävde igenom alla förbaskade skåp. Nada. Tittade igenom en 'tvättkorg' där jag förvarar mina handväskor etc. Nada. Däremot hittade jag några viktiga papper och bric & brac som jag har panikstädat in i tvättkorgen. Sidu bara. Så jag plockade ut alla grejer ur korgen, sorterade i Skräp och Viktiga högen.

Idag insåg jag att jag slängt Viktiga högen. I roskisen. Tillsammans med kattsand och kiss och kakkablöjor(syrrans 1,5-årings) och matrester. Okej, den Viktiga högen var i en skild plastpåse inne i roskisen, men öppen naturligtvis.

Så jag får sticka hem och leka roskisdykare idag. Den perfekta lunchpaussysslan.
18.02.2014 kl. 09:56

Hjärtat är lyckligt

Idag är det ju Alla hjärtans dag, och mitt hjärta är väldigt lyckligt just nu. Har haft de konstigaste humörsvängarna den här veckan, och jag är glad att jag nu är inne i fasen 'loving my life'. Har nästan lust att skriva ett riktigt smörigt inlägg i stil med ett Oscars-tacktal, men jag nöjer mig med att säga:
Tack för att du läser, ha en underbar fredag och alla hjärtans dag! Kramar och marshmallows och solsken!

14.02.2014 kl. 10:24

Demens

Hur kan man på samma dag glömma
- sin bankkortskod
- sin nätbankskod
- sitt personnummer?

Borde kanske kolla av nån vad jag heter, just in case.
13.02.2014 kl. 14:27

Citronkladdkaka is all you need.

Åhhh. Vet ni känslan, när man semiplötsligt blir alldeles vanvettigt irriterad på allt? I stil med värsta humörsvängningen under graviditeten.

Idag blev en sån dag. Små irriterande grejer började hopa sig, och väl vid femsnåret var jag redan i värsta sparka stenar-fiilisen. Var ändå snäll hemma med mina bästaste, tänkte att jag kan prata strunt med V sen när fröken har lagt sig. Liksom vad som helst för höpöhöpö för att bli av med irritationen och glömma struntsakerna. Men så var herrn så trött att han gick och lade sig vid halv nio. Halv nio! Åhhh. Det i kombination med tiltande nätförbindelse samtidigt som läppären bestämmer sig för att uppdatera allt uppdaterbart på en gång, då - då - behöver man citronkladdkaka.

Som det syns åt jag nästan hälften. Det hjälpte mot humöret.


Observera reklam för Ikeas biffkniv (väldigt bra btw), som var det närmaste vassa jag kunde hitta för att skära kladdet. Lite väl kladdig var bottnen på kakan, men det positiva är att jag nu vet ungefär hur den nya ugnen gräddar.

Tack och gonatt, kram sockermonstret

P.S. Receptet för kladdkakan är från Pickipicki, länk till bloggen finns här till höger.

P.P.S. Kladdkakan ska ha florsocker på, men hinner man med sånt när man är sur och butter och inåtvänd? Svar: Nej.
12.02.2014 kl. 00:09

Dagens high and low

Veckans hittills high: gårdagens ridlektion (dubbeltimme). Hur löjligt lycklig jag blir av att lyckas på hästrygg! Det var hinder som gällde. Det var nog inga svindlande höjder vi skulle över, men ändå. Och vet ni, hinder är min grej, helt tydligt. Jag vågar pressa på och är mycket bättre fokuserad då. Har liksom flow på. Och visst värmer det hjärtat när man dessutom får positiv feedback. "No nyt menee tosihyvin!" säger vår rätt så kritiskt lagda (men trevliga) lärare, och jag strålar som en sol. Är det såhär som man kände sig som liten tös när man lyckades bra med nåt? Jag tror det. För jag känner mig som en lycklig liten flicka.

Veckans low blir lite mer vagt, men jag måste bara få skriva ut att ibland, ibland blir jag bara så häpen över vuxna människors fräckhet, både när det gäller bekanta och obekanta. Har nästan lust att vara lite fräck tillbaks, men fösöker hålla mig själv ovanför sånt. Men ibland önskar jag att jag fick visa mittfingret åt folk, direkt i ansiktet.
11.02.2014 kl. 08:54

Betong suger

Vad Östermyran lärde sig av sitt lilla måla tamburen/hallen-experiment:

- en sliten betongvägg ser ut som en sliten betongvägg i vilken färgnyans som helst.
- en betongvägg suger. Målfärg. Litervis. Jag slafsade på ett tjockt lager med färg, bara för att se den *schwopp* försvinna. På riktigt. Hur mycket målfärg kan en betongvägg äta?
- att måla ett utrymme med ett fast väggskåp och sex dörröpningar är ur reven.
- vår tambur/hall ser nu ut som ingången till ett sovjetiskt sjukhus. Vitt och lite shabby.
- om man målar väggar vita, och golvet är vitt, kan det hända att gamla och smutsiga innerdörrar börjar se ännu äldre och smutsigare ut.
- att "lite fixa" såna här grejs under arbetsveckan är aldrig en bra idé.
- Måla inte utan post-målningsöl hemma! Herreguuud vad jag skulle ha dödat för en iskall bisse igår kväll. Dödat.

Okej, trots allt så ångrar jag faktiskt inte att jag gjorde det. Jag behövde få ett färdigt diy-projekt av nåt slag ut ur systemet, och detta kruxade den rutan.

07.02.2014 kl. 09:06

Slå mig nån, pt. 2

Hur fans daiju är jag. Drygt en vecka sen sa jag, att jag aldrig tänker remppa mer själv, ensam. Nå det höll ju sig väl, det.

Hallen är halvfärdig. Har spacklat, slipat och grundmålat. Allt som stått i hallen (vitrinskåp, byrå etc.) står nu i vardagsrummet. Mitt i vardagsrummet.

Liksom också vår nya ugn. Den gamla var inte sån med stöpsel, som vi trott. Nya ugnen behöver alltså ett nytt uttag.

Jojo. Det här går just hejsan.

06.02.2014 kl. 14:10

Slå mig nån.

Fick en idé för två timmar sen. Jag funderar på att måla väggar. Tamburen och hallen. Eventuellt vessan.

Imorgon.
04.02.2014 kl. 23:55

Genusfotografens Årets sexist 2013

Jag bara måste länka det här blogginlägget av Genusfotografen. LÄS. Jag är mållös. Och lätt illamående. Och arg.
03.02.2014 kl. 14:16

Declutter

Ligger på soffan under filten och mobilbloggar. Hatar att mobila, men har feber och orkar inte öppna datorn. 

Nåväl. Fick idag aha-upplevelse: nu ska här slängas grejer. Och jag menar slängas. Inte kirppisbord, inte hmm, vem ska jag ge den här åt. Nej, nu ska det ut. Okej, svärmor får peta igenom högen (hon är the kirppismaster), men resten sticker.  Nu e de ju sen bara att göra..

02.02.2014 kl. 18:14

Hauskat kotivideot

Hauskat kotivideot på Fyran = 90 % videosnuttar där nån hoppar, faller eller kastas och landar på ett hårt underlag. Alternativt kör nån mot en stolpe, eller ett träd eller en vägg. Jätteroligt.

Var är alla söta djur och bebisar?

Hälsningar inte-skrattande mamman och dottern

31.01.2014 kl. 19:54

Utmaning: 11 sanningar om min barndom

Valde Pias version av utmaningen som svängt runt de flesta av bloggarna jag läser. Varsågoda.

11 saker om mig och min barndom:

1. Jag klarade mig rätt så bra i skolan på lågstadiet i alla ämnen - förutom handarbete och slöjd. Jag hade inte gnistan att mäta exakt och göra exakt. Mina hankka-arbeten var helt rysliga jämfört med mina klasskamraters prydliga grejer. Det harmade mig.

2. Som liten hade vi inte alltid teve hemma. Mina mamma och styvfarsa hade aldrig riktigt lärt sig att titta på teve, så när vår gamla teve pajade gick det säkert minst ett år förrän vi fick en fungerande version. Blev således helt utanför vissa teveserier. Inte för att jag tror att jag missade värst mycket, sist och slutligen.

3. Min pappa flyttade utomlands när jag var elva år. Varje sommar åkte vi till honom; först tre somrar till Singapore, sen tre somrar till Hong Kong. Visst diggade jag ju det då också, men man var ju ba, 'Poolen, jee! McDonald's, jee! Varmt, jee!' Nu är jag så sjuttons avundsjuk på 11-åriga mig. Alltså VAD allt jag kunde ha sett och gjort!

4. Jag spelade huvudrollen i Klas Klättermus -teaterstycket vi framförde på sexan. Älskade det. Vi tyckte uppträdandet var så bra att Svenska Teatern borde ha visat det.

5. Jag har spelat in ett album som 10-åring. Hehheh. Nå det var ju nog inte bara jag. Var med i Brages musikskolas barnkör, alltså. Skivan Musslans gåta har iaf funnits i Fuas skivhylla, om jag minns rätt?

6. Som liten drömde jag om att bli en duktig ryttare. Jag var hästgalen så där halvt i hemlighet, eftersom hästgalenhet var ganska out efter klass fyra ungerfär. Jag hade gamla exemplar av Hevoshullu och Penny som jag smygläste om och om igen.

7. Jag är helt tvåspråkig. Min mamma är finskspråkig, pappa är svenskspråkig. Hemma pratade vi svenska sinsemellan barnen och finska med mamma, så ännu även i dag. (Dock brukar vi nuförtiden prata oftare svenska sinsemellan då min dotter är med, hon hör så lite svenska.) Hur som helst så har jag alltid känt mig lite utanför den finlandssvenska världen i Helsingfors. Vi har aldrig seglat eller haft kräftskiva. Vi hade ingen stuga i skärin. Jag gick inte i samma skola som mina kusiner. Mina kusiner talar förresten inte ens svenska.

8. Som liten tecknade jag serier i massvis. Jag älskade Asterix, Lucky Luke och Tintin (vi hade nästan alla på landet), så inspirationen kom därifrån. Jag var dock väldigt självkritisk, och ingen fick läsa mina serier, Blev också mycket frustrerad om huvudfiguren inte var likadan i alla bilder. Kom därför på den fiffiga idén att göra huvudfiguren till en myra. Tre bollar på varann och sex stycken pinnarmar, perfekt!

9. Jag hatade spindlar (gör det fortfarande), men samtidigt tyckte jag de var väldigt fascinerande. Brukade på landet mata spindlar med myggor . Usch.

10. Jag minns inte att jag skulle ha varit nånsin sjuk på lågstadiet. Inga spytisjukor eller influensor eller brutna ben. Visst har jag säkert varit sjuk, men som sagt: minns inte en endaste en gång!

11. Jag var en vakare redan som liten. Läste böcker till midnatt med ficklampan på under täcket. Att vakna om morgonen var helt lika tufft som idag. Vilket innebar att jag nästan alltid var försenad till skolan, eller nästan i alla fall.

31.01.2014 kl. 14:59

Dagens insikt.

Jag började fundera på vilken arbetsplats jag trivats bäst på under mitt liv.

Kom fram till att det var på hamburgarrestaurangen Carroll's där jag jobbade då jag var 20 år gammal. Svett, fettlukt och de asigaste, verkligen asigaste orangea pikétröjorna i världen. Jobbet i sig själv sög ju också för det mesta. Men ändå.

Så vad var det som var så himla bra där? Arbetskompisarna naturligtvis. Feelisen. De närmaste chefernas attityd. Och kanske överraskande nog, rättvisan och ordningen. Arbetsuppgifterna var tydligt uppdelade, det fanns regler som skulle följas. Man var tvungen att vara en team player. Under vissa skift fick man jobba som en dåre (Stockmanns Galna dagar i combo med kaksi clubia yhden hinnalla. Crazy!). Men den där känslan då det flöt. Jag har aldrig skrattat så mycket på en arbetsplats.

Och jag funderar igen; hur mycket kunde inte kontor och 'den vuxna' businessmiljön lära sig av en hamburgarrestaurang när det kommer till kritan? Jag tycker: ganska så mycket.
30.01.2014 kl. 10:50

När kör man diskussionen?

Jag minns ännu fallet Jammu Siltavuori. Jag minns löpsedlarna med flickornas fotografier efter att de försvunnit. Och jag minns, kort därefter, hur min mamma bad in mig i köket. Det var vår. Solen sken genom fönstret. Men mamma hade tårar i ögonen. Och hon sa med allvarlig och lite skrovlig röst, "Lova mig, LOVA, att aldrig, ALDRIG följa med en främling om du är ute och leker." Och jag minns hur jag kände mig plötsligt jätteledsen. Jag visste inte exakt vad som hade hänt, men jag förstod att mamma var ledsen för dom där flickornas skull. Och jag lovade.

Nån tid senare lekte vi med grannarna på vår innergård. I huset brevid bodde en sur gubbe, som alltid grälade på oss (det ekade ju ganska duktigt då vi lekte på gården). Den dagen kom han in körande genom porten i sin fula, lilla vita paketbil. Vi ryggade lite tillbaks som vanligt, eftersom han aldrig hade något trevligt att säga. Men nu satt han kvar i bilen, vevade ner fönstret på passagerarsidan och log brett. "Tulkaas lapset katsomaan!" sade han. Och vinkade ivrigt med handen.

Fan vad vi sprang. Blixtsnabbt tog vi fötterna under oss och sprang till den bakre gården genom portgången. Och jag minns hur det kändes som om en isklump växte i magen på mig. Vår granne är en sån där gubbe, tänkte jag. Han vet var vi bor! Han bor här!

Försiktigt kikade vi tillbaks till den andra gården genom portgången. Grannen satt ännu i bilen och log. Och plötsligt, plötsligt dök det upp ett litet hundansikte i bilfönstret. Och så ett till. Han hade hundvalpar på framsätet. Små, gulliga hundvalpar. Vi gick aldrig fram.

Nu minns jag inte hur vi gjorde efter det, men nu vet jag ju (väl) att han inte menade nåt illa. Han ville bara visa valparna för oss. Men länge, länge sprang vi undan då vi såg honom.

Och nu, nu har det slagit mig att det inte är längre långt tills det att jag pratar riktigt ordentligt med dottern om det här med främlingar som försöker locka barn. Visst har jag sagt lite försiktigt om att hon inte ska gå ensam nånstans med en främling, men så finns det inte så många situationer ännu då det vore möjligt. Och jag vill ju inte att hon ska bli för oroad heller. För såna är ju sexåringar; analyserande, tänkande små varelser, i vars hjärnor prat om elaka gubbar fastnar verkligen hårt.

Svårt. När har ni andra diskuterat sånt här med barnen? Eller har ni?
28.01.2014 kl. 20:40

Date night (eller training day?)

Idag ska vi köra gemensamt gympass med herr V. Jag insåg just att jag verkligen ser fram emot det. Det är som en date - vi gör nåt kul tillsammans, utan barn, helt koncentrerade på det vi håller på med. Jag ser på honom att han gillar att agera 'tränare' åt mig, och jag gillar att ha honom som tränare.

Lustigt på nåt sätt att en massa svett, fula miner och mjölksyra gör en sådär extra kärlekslycklig inuti.
24.01.2014 kl. 10:38
35-årig helsingforsare som bor i finskspråkiga delen av Syd-Österbotten med man och dotter. Tjafsar om ditt och datt, bl.a. barn, hemmet, träning och sockerberoende. Spännande!

Follow on Bloglovin


Du kan mejla mig på ostermyran ät gmail.com.

Bloggar jag läser: