I did it! Jag sprang! Hela fem kilometer, plus nerjogg. Vad som var verkligen överraskande var att tiden blev 30.57, vilket för mig är hujsigt bra, med tanke på att jag nästan aldrig har löpt längre än tre kilometer under 6.00-fart och mina bästa pass har gått i just 6.00. Jag var så nöjd!

Men, jag vet inte är det pollen eller vad, men mina bihålor tänkte sprängas efter passet. Sprängas, I tell you. När jag kom hem, nös jag tolv gånger i sträck och näsan började rinna. Och visst kände jag av det i andningen också, jag lät som en älg i brunst. Vilket är sjuttons synd, eftersom benen kändes så lätta och knäna gnällde inte alls under passet.

En annan sak som jag lade märke till var att Garminen ansåg att min puls låg på 240 som högst... hmm, nej? Har nån annan haft Garminen att visa kreisiga siffror?

Jag har förresten fått in ett nytt träningspass nu och då - arbetsresorna på cykel, nämligen. Tur-retur blir ca 12-13 kilometer, vilket är helt okej, det går an även i lite sämre väder. Synd nog så är L på dagis t.o.m. juni, vilket innebär att då det är min tur att kuska till dagis får det bli bil. Dagiset ligger alltså på samma avstånd hemifrån som mitt jobb, och över fem kilsa är för mycket för vår sexåring att klara av på cykel/till fots. Men i juli hoppas jag på att cykla oftare, rentav varje dag kanske? Har lite lust att slå vad om det med mig själv om att jag tar cykeln varje dag, men om vädret är absolut horribelt kan det hända att jag tänker om.

Veckans hittills high: gårdagens ridlektion (dubbeltimme). Hur löjligt lycklig jag blir av att lyckas på hästrygg! Det var hinder som gällde. Det var nog inga svindlande höjder vi skulle över, men ändå. Och vet ni, hinder är min grej, helt tydligt. Jag vågar pressa på och är mycket bättre fokuserad då. Har liksom flow på. Och visst värmer det hjärtat när man dessutom får positiv feedback. "No nyt menee tosihyvin!" säger vår rätt så kritiskt lagda (men trevliga) lärare, och jag strålar som en sol. Är det såhär som man kände sig som liten tös när man lyckades bra med nåt? Jag tror det. För jag känner mig som en lycklig liten flicka.

Veckans low blir lite mer vagt, men jag måste bara få skriva ut att ibland, ibland blir jag bara så häpen över vuxna människors fräckhet, både när det gäller bekanta och obekanta. Har nästan lust att vara lite fräck tillbaks, men fösöker hålla mig själv ovanför sånt. Men ibland önskar jag att jag fick visa mittfingret åt folk, direkt i ansiktet.

Idag har jag pratat i åtta timmar med en superkul konsult om facebook, hemsidor, blogginlägg (inte dessa, dock), twitter, LinkedIn, mejllistor, Google och allt där emellan. Även om det var en hujsigt bra dag är jag alldeles utmattad. Skulle så gärna skriva mer ingående, och har en massa jobbrelaterade tankar som jag vill vädra här på bloggen, men hjärnan är i totalt tiltläge. Another day.

För att vädra huvudkontoret ska jag riva mig till punttis just nu. Till fots. Astran hanterar minusgrader lite dåligt.

***Edit. Det lönar sig att ta med sig punttiskamorna och -kortet om man ska på punttis. Blev inget styrkepass, istället 10,5 kilometers promenad. Lika bra så.***

...har hon fortfarande så attans ont i lårmusklerna. What can I say, sambon drar effektiva träningspass.

Jag ska rida idag klockan fem. Bomlektion (puomitunti), d.v.s. en stor del av timmen ska ridas i lätt sits.

Det är nästan, nästan så, att jag hoppas de inhiberar timmen p.g.a. minusgraderna.

Nämen nu. Sparka upp mig, nån! Sen vi kom tillbaks från Spanien har min träning bestått av fyra ggr ridning. INGET annat. Iofs så har det inte stört mig så värst mycket, men kröhöm, dagens ridning berättade den dystra sanningen: ingen kondis har den här tjejen. De nada. Flåsade som crazy. Nu måååste jag få igång mig!

Aijo, det nya jobbet har börjat. Mycket lovande! Känns ganska siisti att få beröm, hade nästan glömt hur bra det känns. :)

Sitter och kikar in hos fua, heidi, mammaspring och maratonmamman stup i kvarten. Hallå, vill se och höra hur Stockholm har varit, ju!

Pust. 29 grader i dag, och det märktes på orket. Jag hämtade hem en sån här från dagis idag:


Smutsig, svettig och alldeles slut, det var hon. Samma fiilis har jag nu, efter en timmes ridning. Håhhåh vad död jag är.

Förresten, kolla in frökens skjorta. Snygg va?

Den är min. Hubbyn har skött om tvätten igen. Och han har (igen) tyckt att min skjorta är Lilys storlek och stoppat in den i hennes byrå. Så hon har haft den på sig på dagis idag. Undrar just om dagistanterna har reagerat.

Men visst är herr hubby underbar. Han har nämligen också en gång tyckt att jag använder pinka trosor i storlek 98/104. Tala om smicker!